Måndag den 13 augusti 1821
Överstelöjtnant Stjerncreutz skriver:
Uti en av värden lånt fyrsitsig calêche reste vi genom Jumickala, Hanittula, Lajtis och Buotila till Lokalax, varest vi framkommo kl omkring 3 e.m. och sedan Pastorn, hos vilken vi fingo logi och middag mot betalning, fåfängt sökt att lämna oss påliteliga upplysningar om det ställe där Bn Adolph Adelswärd blivit skjuten (det troddes vara i gatan vid Kyrkan) eller det rum som förvarar hans aska, vilket sades vara ömsom vid Helsinge och ömsom vid havsstranden, dit andre dödsskjutne blivit förde, utom någre som blivit begravne i Lokalax Kyrkogård, reste vi härifrån i tanka att komma till Nådendahl om aftonen; men ödet ville ej så.
På knappt halva vägen mellan Hanittula Jumickala gick högra framhjulet i kras, vagnen i kull och vi alla kastades om varandra i ett dike. Baron och jag först, Frhn och Mlle därefter och Brodern Seth kom allrasist sekteligen skridande på schatoullet, så att han så gott som stod på fötterne, utan att det minsta skada sig. Jag trodde att jag brutit foten ur led, men han stödde mig. Baron fick en stark contution, som han en stund efteråt först omtalte, Frihn sade ingenting, liksom Mlle Wolrath; men Fanjunkaren tyckte, ehuru oskadad, att leken var något våldsam. Vad var att göra? Kl. var 10 och det var mörkt: ingen folk: ohjälpsamma finnar, som sågo vår olycka och förstodo våra önskningar, betraktade och lämnade oss: vad annat än att gå till närmaste By vid Landsvägen, där teckna behovet av hjälp utan att finna någon, fortsätta promenaden under mörka natten till Junickala ggd en mil härifrån?
Sålunda tågade Bn, Fhn och Seth osäkra att hitta Ggden. Mlle Wolrath hade burit ett knyte med nattsaker till Byn, där man förgäves sökte quarter. Där stod jag ensam en timme, emedan Hagström strax efter händelsen gick bort under utlåtelse att han ville gå sin väg från alltsammans, varåt jag dock ej lämnade någon attention, utan bad honom skaffa stänger för att häva upp vagnen men som han ej hördes av, skickade jag skjutsbonden till byn med några rader, tecknade på en skräddareräkning med blyhartspenna, varigenom jag avmålade min belägenhet. Efter en stund kom Mlle Wolrath tillbaka med klädknytet, och yttrade att Baron funnit mitt plaisenterie rätt besynnerligt, samt att han, förargad, stoppat räkningen i fickan utan att läsa vad jag skrivit. Charment!
Ingen Hagström syntes, och det var nu 2 timmar sedan han gick. Jag avfärdade därföre bonden på en häst med en ny billet som bestod av en ny 16 banco. Han träffade änteligen de vandrande efter ½ mils ridning, framtummade billeten som i mörkret ej kunde läsas, men då var det klart att något var å färde, som vara vad det ville, ändå ej kunde hjälpas förrän vid framkomsten till gästggden. Där promenerade Mlle Wolrath och jag av och an till Kl. över 1, då Hagström återkom efter, som han sade, hava fruktlöst i flere gårdar sökt att få låna ett hjul. Imellertid var det väl att få skåda honom åter, men det var också i hög tid, ty våra portioner av hopp och tålamod, voro nästan förtärda. Om en stund kom även den avfärdade skjutsbonden tillbaka, som tecknade, att han lämnat billeten, och sedan Mlle Wolrath tagit Hagström med sig till Byn för att få ett hjul, som likväl var odugligt, lyfte Hagström och bonden med hövstång upp axelen, jag styrde stången för att få sprinten uti, varunder Mlle Wolrath höll hjulet och passade på axelen. Jag kan ej neka att icke detta var både ömkeligt och löjligt men vi hade nu likväl vagnen på fyra hjul.
Enfin, mot dagningen, ertappade vi en gammal gubbe som kunde litet svenska, vilken skaffade oss ett hjul som bättre passade, men var oskott, och sedan vi mot kl 3 om morgonen voro resfärdiga, mötte vi efter ½ mils promenade karlar med 2ne hästar och kärror som Bn skickat oss till undsättning. Vi voro ej sena att begagna en av dessa och framkommo sålunda i god tid Kl ½ 5 till Jinickala Gggd, varest, sedan vi inväntat Hagström med den bräckliga vagnen, vi satte oss på en den nedrigaste kärra, för vars erhållande jag betalte 12, i anseende därtill att det var säte på den, uti vilken vi med en skenhäst och trasiga tömmar, genom Guds underbara nåd, kommo helbrägda till Åbo tull Kl 6, där vi avstego och överlämnade equipaget till bondens vidare behandling.
Herrskapet voro anlände ett par timmar för oss, då Doctorn blivit genast tillkallad och iglar åt Baron förordnades. En sådan färd har jag aldrig varit på, och aldrig så utan resourcer. Baron, Frun och Seth hade alla tre färdats uti en gammal chaise efter en häst med skjutsbonden bakpå. Åker man ej commode, så är det åtminstone för gott köp, ty här i Finland göres ej avseende på huru många åker efter hästen, även om åkdonet är fullastat med saker.