Onsdag 7 november 1821
Överstelöjtnant Stjerncreutz skriver:
Blev vädret bättre och vi hade redan Riga nästan i sikte, men något helt annat förestod oss. Vi reste nu, som flere stationer förut, med 8 hästar för stora vagnen, som, 4 och 4 i bredd, kördes av en Postillon utan förridare; men vi hade ej väl åkt ett bösshåll från Neuermülen förrän den stånghästen å vilken kusken red skenade och det ena vagnshjulet gick över honom varigenom vagnen stjälpte ikull.
Händelsen var förskräckelig och sedan jag sansat mig var anblicken av den kullstörtade vagnen och ljudet av skriken och ropen från personerne inuti det rysligaste spectacle jag någonsin åskådat. Jag skyndade mig tillika med Kindberg, som gjorde samma fall som jag, att med Doktorns tillhjälp lyfta den ena efter den andra ut genom vagnsfönstret. Lilla Emerence fick jag först i mina armar mycket skrämd, men oskadad. Därefter kom Seth och Friherrinnan ut även utan synbara åkommor; Sedermera Carin och Mlle Wolrath samt sluteligen Baron. Alla hade vi våra lemmar i behåll; men Seth hade blivit litet skrapad i pannan, Carin hade fått ett litet hål i huvudet så att bloden rann och jag fick en stöt i högra höften som jag likväl ej kände förrän vi kommo till Riga. Frhn klagade sig ej, men Baron fick väl också en contusion. Där stodo vi.
Till all lycka kom mycket folk från Stationen genast till hjälp, så att vi fingo vagnen upplyft, vilken ej tagit annan skada än att ett fönster och en lykta gått förlorade. Hästen som stupade fick säkert sin dryga betalning, men Postillonen, vars fel det var, hade ej någon känning ehuru han culbutterade under hästen. Denna person var en verkelig spetsbov. Icke tänkte han att stjälpa med oss, men nog ville han skrämma oss, ty han körde genast åstad i vredesmod. Lycka var att här var en bred sandväg utan diken, ty eljest hade säkert händelsen icke avlupit så. Baron tog huneur och det på allvar, så att Frhns varken tårar eller böner verkade på honom att avstå ifrån sin föresats att skjuta Postillonen för pannan. Doktorn och jag måste, på hennes begäran, använda alla våra persuasionsgåvor för att avböja detta nachspiel, vilket även lyckades.
Sedan vagnen blivit rensad från glasbitar och Seth, som även stött sig litet på låret, blivit baddad med kallt vatten, reste vi med 7 hästar och spannridare till staden, kuskade av samma Postillon. Vi fingo ett passabelt logis på hôtelet St Petersburg och genast förfogade sig Bn till Civil Gouverneuren som bodde vid torget mitt emot oss för att anmäls Postillonen till välförtjänt straff, vilket avlopp med ett ganska påliteligt löfte därom. Gouverneuren hade sedan uppgiften om händelsen blivit skrifteligt antecknad, yttrat sig: Il sera très bien rosser.
Imellertid kände vi något var behov av reparation, och sedan inkvarteringen blivit gjord, en ganska tarvelig middag förtärd, varunder en och annan betraktelse gjordes över vår lycka i olyckan, skiljdes sällskapet åt. Efter denna färd var jag ock trött.
Dr Robsahm skriver:
En häftig kullkörning med Famillevagnen vid Riga (Resjournalen detaljerar) vållade flera krämpor under séjouren i Riga. Kontusionssymptomerna, sen Localaxtiden, uppretades ånyo, och Fru Friherrinnans illamående ävenledes. Bar. Seth fick några rispor å kindbenen och konstusion å höften, och även Fröken en liten blessure vid munnen.