Lördag 29 september 1821
Överstelöjtnant Stjerncreutz skriver:
Vi bestormade den lilla fästningen, som Peter 1ste roade sig i sin ungdom att uppbygga mitt i sin nya recidensstad, mangrant ty Frhn var i dag tämmeligen rask. Vår ciceron, en man av sitt eget slag, men en ganska skickelig ledsagare, förde oss genast in i kyrkan, där följande märkvärdigheter finnas: Peter den stores, dess gemåls Catarina d. 1sta och Elisabeths stoft förvaras här i 3ne särskilda marmorkistor som står bredvid varandra ovanpå plan inom ett galler som är ganska lågt (ingen nämnde och jag kom ej ihåg att fråga vad den olyckelige Alexis vilade?) Mittemot var Catarina d.2as gravställe i sällskap med sin olyckliga gemål Peter d.3je och Kejsarinnan Anna, i lika form som de förenämnde: en tavla föreställande aposteln Petrus med nycklarne, som jag ej kan döma om, framför vilken en lykta av elfenben, gjord av tsaren, hängde, alla fyra evangelisterna med Frälsaren mittuti av samma matière och samma mästare; och den även olyckelige Pauls grav tillika med Anna Petrovnas, Tsarens dotter med den förskjutna och älskvärda Lapouschin voro föremål för våra heligare betraktelser. Sedermera sågo vi flere 100de turkiska hästsvansar och fanor, till en stor del färgade med blod, de flesta tagna åren 1809 & 1810, tillika med en mängd commandostavar: Warschaus nycklar, jämte en svart brödbit som skall beteckna antingen ihärdigheten av de belägrades försvar eller en lyckönskan till segervinnaren, eller ock bägge delarna, vilken, jämte de förra, överlämnades av Magistraten till Suworow: en mängd polska fanor varibland frihetshjälten Kosciuszkos egen livfana och en gammal upplaga av ett stort antal persiska.
Commendanten, nedsänd av Generalen härstädes, mötte oss vid slutet av denna vandring och erbjöd sig att vara oss till tjänst. Han var mycket förekommande, som man här i allmänhet är, och förde oss till en överbyggnad med utseende av ett litet kapell, där Peters båt förvarades. Med denna lilla båt, som var litet längre än en vanlig roddarbåt i Stockholm men icke bredare, befor han stora och lilla Neva med dess grenar, och gjorde även större promenader ända till Ladogasjön. Tackel och tyg förvarades även här. Då den kejserliga skatten, som även är deponerad inom fästningen ej kunde få ses, emedan därtill skulle begäras Överbefälhavarens tillstånd, så togo vi avsked av Placemajoren, varvid vår ciceron yttrade något på svenska som bar stämpel av otacksamhet, varöver Dktn mera än någon annan förargade sig: jag håller även för min del ej mycket av att skratta åt människor sedan de varit tjänstaktige eller hjälpsamme.
Vi foro alltså vidare (redan 1702 började Peter här sin navigation) till en liten stuga, tätt vid stora Nevas åder, det första hus han här byggde, och där han uppgjorde planen till den stora stad han sedan inom kort tid, under de största motgångar, till världens förundran färdigbyggde på en local, vars botten består av bara kärr, alltså äro största delen av husen anlagde på pålar. Denna koja kan mäta sig, på sin höjd, med en vanlig knäktstuva i Sverige. Vid ingången till vänster var ett rum, förmak om man vill, och därinnanför en liten sängkammare – kök om man vill – och dessutom till höger om entrén en så kallad sal, 8 alr och 6 alnar bred. Här vid ena gavelen låg även en liten båt eller snipa med vilken han praktiserat sig över den breda floden innan någon bro fanns. Alltsammans hade nu en överbyggnad av sten med 3ne små öppna valv åt vardera långsidan av huset. Utanför var en liten parterr åt sidan av strömmen. För övrigt voro här ej några minnesmärken efter honom, utom en gammal fotpall och några tvättkärl. En vanlig religionsbild, framför vilken en liten silverlampa uti vilken ett litet ljus brann, voro de enda prydnader här, dock tillkomna i senare tider.
Den som behagar, och vill betala, kan här, när han tycker, rekvirera gudstjänst. Några ringar av mer och mindre värde voro hängda på ett snöre tvärs över bilden, som jag tror skulle vara Frälsarens, och förvarades inom glas. Vi följde vidare denne store mans stråt, reste över den långa bron till ett hus mittemot detta, i sommarträdgården, som förr varit en vild skog. Nu voro vi i hans andra hotel men detta är nu förtiden ett av de osynligare hus i Petersburg: knappt en Collegial Råd vill bo i ett så litet hus, ehuru att det har både bekvämligheter och utrymme! Detta märkvärdiga hus var nu under reparation invändigt, likväl med bibehållande av dess forna skick.
Man ser genast ett konstur, åt vilket man finner flere emblemer av hans ägande och växande makt, som hans vänner holländarne skänkt honom, vilka även voro de förste som livade handeln i hans nya hamnar men ännu mera fäster man sig vid ett stort skåp som han själv förfärdigat och bevisar att han var en skickelig bildhuggare. Om detta varit menat till förvar av linnekläder eller dokumenter vet jag ej, troligen har det varit i förra avseendet begagnat, emedan correspondencen den tiden icke var så alldeles livligt, som nu. Vidare voro i taken gamla, renoverade holländska tavlor, och stora porcelainskakelugnar lovade varma rum. Rummens inrättning var, som jag nämnt bekväm, och huset, som hade tvenne våningar liknade utvändigt en gammal hedersam säteribyggning i Sverige. Det är, minsann vackert så!