Onsdag 30 januari 1822
Överstelöjtnant Stjerncreutz skriver:
Var rastedag, som begagnades att bese den visst icke reguliera, men lilla vackra, glada staden, som ändå hyser 30 000 människor. Tusen gånger hellre ville jag bo här än i det stela, regelmässiga Berlin. Jag tyckte att Leipzig var den första utländska stad jag sett. Den frapperade mig. På få ställen har naturen gjort så litet och konsten så mycket som här. Runt omkring staden är den skönaste promenad man kan önska, och träd av alla slag med framgång planterade. Anläggaren, Borgmästaren och musikkompositeuren Müller har även sin buste i denna park, upprest av Leipzigs tacksamma borgare. De fleste yttre husen voro späckade med kanonkulor, varav ett i synnerhet hade en oräknelig mängd. Genom porten åt Halle inkommo de få svenskar som deltogo i den blodiga striden, och ej långt från dem föll Major von Döbeln, vars lik eftersökts, men icke kunnat igenfinnas. Hela trakten omkring tjänade till begravningsplats: inga särskilda minnen, utan blott hågkomsten av det hela lever ännu. Förskräcklig är åtankan därav. Jag lämnar nu den lilla sköna staden, som ändå 30 000 invånare. Många hus voro 6, 7 ā 8 våningar, men de flesta hade fyra. Folket är beskedligt och förkommande.
Dr Robsahm skriver:
Hr. Barons mage varit ett par dygn nog laxerande, som troddes hänflutit av den nya Caviar, från Berlin, till aptitsup nyttjades, varmed upphördes, och magen stadgade sig. Fru Friherrinnan led av halsbränna och eljest av fatiguer. Fröken och Bar. Seth trevliga, och brödvattdrycken bekommit mycket väl. I Leipzig synade Fru Friherrinnan Frökens tänder, som nu voro tolv. En oxel i vardera käken, således 4ra; och 4ra framtänder i vardera, tillsammans 8.
|
|
| Leipzig i början av 1800-talet. Bild: Histografica.com |
