Onsdag 16 januari 1822
Överstelöjtnant Stjerncreutz skriver:
Om morgon Kl 6 satte Doktorn och jag oss uti en slags diligence för att practisera oss till Potsdam, 4 tyska mil härifrån. Baron och Frhn foro mycket senare uti värdens equipage och kommo en liten moment efter oss eller Kl ½ 12 till Potsdam där vi fingo logis på Hotel de Prusse. Denna lilla stad är ganska väl byggd, har breda gator och här och där kanaler, som äro stenlagde på sidorne, och planterade å ömse sidor med träd. Den liknar Göteborg. Husen äro ej stora, men uppförda med smak, alla av sten. Tvenne små sjöar samt flere berg beväxte med tall, gran och lövskog framvisa här en skön natur, som konsten på allt möjligt sätt bidragit att upphöja. Den enformighet av släta sandvallar som vi förut åskådat, upphörde således här.
En liten stund efter ankomsten gingo vi till slottet, där vi insläpptes av Kastellanen. De rum Kungen bebor, nästan som alla de övriga, äro ej stora. Matsalen var ordinair. Uti den hängde en tavla som föreställde den sista mönstring Fredric d.store hållit, vilken, tillika med alla andra av synnerligt värde, gjort resan till Paris. Flere av desse rum hade väggar av cederträd, uti vilket blommor, fåglar etc voro uthuggne. Den stora marmorsalen är ofantligt hög. På dess väggar äro Kurfursten Fredrics bedrifter målade och förgudade. Man finner honom till slut i taket där han upptages, jag tror, till himmelen. Mera intressant var det att få se Fredric den stores vanliga rum som voro i samma skick som vid hans dödstima. Uti det rum han åt när han var ensam, var en soffa för 6 à. 8 personer, och någre stolar av sidentyg, vars färg jag icke kunde urskilja för fläckars skull. Soffan var ganska smutsig av snus, i synnerhet bakom ryggen där han setat, vartill hans många hundar, som vanliga gjorde hans sällskap, även bidragit. Nästan i alla rum hade han ett skrivbord, som var lika illa medfarit men i synnerhet var det stora expeditionsbordet utmärkt av lack, vax, bläck och damm.
Uti ett litet rum, kallat Confidencen, var en liten soffa med ett runt bord framför, tillräckligt för 3 à 4 personer. Då han ville äta, tryckte han på en fjäder då bordet sjönk ned genom golvet och en liten moment därefter återkom serverat. Uti ett annat rum var en spegel varifrån han kunde se, om någon officer, emot tillstånd, företog sig att promenera över Leipzigerbryggan, som ligger åt en hel annan sida. Flere sköna målningar funnos, samt ett smalt galleri, där han brukade promenera för att taga sig motion. Jag kunde ej underlåta att vid bortgåendet lägga mig till en trasa av hans gamla soffa, varav jag skall lämna Frhn en bit till – prov. Fransoserne hade tagit bitar ur hans skrivbord och låtit sätta andra lappar i stället men jag hade ej tid att ersätta vad jag tog, som blott var en trasa. Vi lämna nu slottet och följa honom till sin grav i kyrkan, som ligger särskilt i staden. Till höger om predikstolen var det kor varest hans stoft förvaras i en tennkista bredvid Fredric den IIdres lik, som är balsamerat och lagt uti en marmorkusta. Här finner man Far och Son tillsammans sedan ganska litet varit det livet en följd av deras alldeles motsatta tankesätt. Predikstolen är av vit marmor, mycket väl arbetad. Kyrkan är ej stor och begagnas därföre egentligen av Hovet och militauren, men det är tillåtet även för andra syndare att där infinna sig. Då nu varande Konungen är här, försummar han aldrig Gudstjänsten. Han har sin egen läktare, som kan rymma många, mitt emot prediksdalen, och under densamma hava Prinsarne sine stolar. Alla stolarne voro utvändigt klädde med rött kläde. Orgelverket var ordinairt.
Till höger och vänster om predikstolen voro flere franska Standar och Fanor men sina örnar uppsatte, tagne i Napoleons sista olyckliga krig. 4 mindre tavlor av förtjänst funnos här även; varibland en som föreställer Frälsaren vid Nattvardsbordet med de 12 apostlarne och en då Han träffade Thomas efter uppståndelsen i synnerhet utmärkte sig. Någon egentelig altartavla fanns ej. För övrigt var här intet mer att anteckna, utan vi fortsatte vår promenad utom staden till Sans Souci, där vi åter voro på det ställe där Fredric i fredliga tider, som en sann filosof, ägnade sin uppmärksamhet åt vetenskaperna och de vackra konsterna.
Detta av honom uppförda Tempel, helgat åt det lugna, fria och oberoende livet, har väl hela världen hört omtalas, men hela världen har icke sett det. Endast i korthet skall jag söka beskriva vad jag på en allt för kort tid här såg. Det första som, då jag kom in i parken, mötte mitt öga voro de många rabatterne under vilka en mängd orangerifrukter och vindruvor voro planterade höljde med fönsterglas, vilka på långt håll likna isberg. Sedan man vandrat ett gott stycke rakt igenom alla dessa avsatser, kommer man änteligen att fullkomligt se huset från de sista trappstegen, på vilket står skrivet: Sans Souci. Ja, nu äro vi framme – jag för min del litet trött; men under det vi avbidade Kastellanen, underrättade en annan man oss åtskilligt om parken och trakten häromkring, varunder han, bland annat, förde oss till det ställe varest Konungens häst och hundar vilade, vilket var vid ena gaveln av huset några steg därifrån. Hundarne voro elva till antalet och hade var och en sin sten över sig vari namnet var hugget; och i samma sällskap befann sig den gamle trotjänaren hästen som även på sitt vis gjort Monarken både nöje och nytta. Store män äro också människor. Vördnaden för hans minne är stor. Själva den nu regerande Konungen har ej ansett sig tillständigt att köra igenom den stora porten in på gården, varigenom hans företrädare alltid for, utan håller alltid utanför och går in.
Nu vid Kastellanens ankomst vändes våra blickar inåt, där vi överallt fördes i Fredrics rum som voro oförändrade och följakteligen gammalmodige; men här och där försedde med dyrbara tavlor, varav han varit stor älskare. Uti ett stort rum var blott en enda tavla, och denna var Gustaf Adolph den stores portrait. I detta rum avsomnade Fredric uti en ländstol några alnar från fönstret, där han låtit placera sig för att, i sista ögonblicket, njuta den förträffeliga utsikten från sitt Sans Souci över Potsdam och hela den förtjusande nejden däromkring. Ländstolen fanns ej här, och man visste ej vart den blivit flyttad. Hans skrivattirail var sig lika här som i Potsdams slott, där jag glömt att nämna vi sågo flere dyrbara nothållare, som vittnade om hans musikaliska talent. Vidare sågo vi hans forne väns Voltaires rum och skrivord som var lika nedkluddat som Kungens, ehuru att därifrån utgått flere odödliga skrifter. Det lilla vackra biblioteket innehöll bland annat skrifter av Philosofen på Sans Souci, av Voltaire, Rousseau, Helvetius m.fl. sinnrika författare. Den så kallade nya flygelen, som ej var synlig åt gården eller terrassen, hade en lång sträcka av rum, där nu för tiden Prinsarne och Prinsessorna anse för sitt största nöje att få bebo under sommaren. De få likväl åtnöjas med var sitt rum, ty de äro många. Vi lämnade här Kastellanen, som varit här sedan Fredrics tid och med all sorgfällighet explicerade vad vi önskade veta, och gingo omkring till den andra flygelen som inneslöt det dyrbaraste jag hittills sett förvarat inom ett enda rum, nämligen det stora galleriet, vars väggar voro behängde med idel målningar av världens störste mästare. Här ledsagade oss en annan man, som så vitt tiden medgav gjorde redo för det ena och andra.
Ett Frälsarens huvud av Raphael var betalt med 20 000 dukater; det förstås att alla dessa äro originaler av italienska skolans berömdaste mästare; också hava de fleste haft den äran att vara i Paris, där Bonaparte belönat de märkvärdigaste med nya ramar; men nu befinna de sig åter i gamla Fredrics Sans Souci. Man behövde minst en vecka för att riktigt njuta i detta gallerie, som troligen är ibland de vackraste som finnas. Rummet är oändeligen långt och ganska brett, taket är välvt försett med alla de insigner som tillhöra ett Konsternas Tempel, vilka äro med smak gjorda och förgyllda med dukatguld. Flere sköna antiquer visades, och vid ingången stod, på varsin sida om dörren, en Diana och en Apollo av marmor, bägge två förfärdigad av en fransysk artist, varav den förstnämnda hade ett ostridigt företräde; också var den inköpt för 34 000 preuss: RB eller 68 000 RD svenskt banco. Apollo syntes däremot allt för stel och tvungen, varföre han ganska väl kunnat följa med på köpet. Vad kunde sluta detta nöje? Jo, mörkret. Men innan vi lämna Sans Souci, må jag nämna något om en vägerkvarn som tyckes stå allt för nära, och varom är följande sanna anecdote: Sedan Konungen börjat anlägga Sans Souci, fann han att han behövde den plats varpå kvarnen står, varföre han befallde mjölnaren att komma till sig, då han proponerade honom att köpa den; men denne ville för ingen summa sälja sin kvarn, utan förebar, att som han ärft den av sin förfader, ville han ock lämna den till sine efterkommande, över vilken förevändning Fredric förargades till den grad, att han frågade honom, ”om han ej trodde att han kunde taga kvarnen för intet?”varpå mjölnaren tranquilt svarade: ”Åh jo, om det icke funnes någon rättvisa till i Berlin’. Detta svar, som innebar en stor vördnadskänsla för lagen, behagade Monarken, som slog ur hågen all vidare speculation på denna lilla egendom, och nöjde sig med att inskränka Sans Souci. Några är därefter förföll kvarnen och tarvade ombyggnad, vartill mjölnaren ej hade styrka. Konungen därom underrättad, lät genast uppbygga en ny kvarn på samma ställe, mot villkor, att kvarnen alltid skulle ägas inom mjölnarens släkt, och nu såg jag kvarnen i god gång.
Under vägen hem till Potsdam kunde jag ej låta bli att många gånger vända mig om åt Sans Souci ända till dess lövskogen skymde det för mig. Både illamående och trött var jag, så att jag ej kunde deltaga i middagen Kl 6, och Doktorn avrådde mig att vara med av promenaden i morgon, även till fots, till Nya Palatset och Marmorpalatset, varföre jag var rätt ledsen, men jag tröstade mig dock genom det myckna nöje jag i dag haft. Denna var troligen för oss alla den intressantaste dagen nästan under hela resan! – åtminstone i sitt slag – !