Fredag 19 oktober 1821
Överstelöjtnant Stjerncreutz skriver:
Spådomen slog in, ty jag mådde bättre. Bn kom in till mig och gjorde en proposition om en resa på förmiddagen till glas- och spegelfabriquen, som är den största i Europa, och till Natural Cabinettet eller Museum. Vi voro snart färdiga och togo oss litet frukost. Den förstnämnde ligger ungefär 2 verst från Alexr. Newskij kloster.
Vi emottogos där av en Directeur, desorerad som man här i allmänhet är, vilken, ehuru vi ej förstodo varandra, visade oss den tydeligaste attention. Det var ej glasfabriquen vi ville se oaktat den drives här i stor skala, utan det var den förvånande spegeltillverkningen. Jag lämnar således alldeles den förra för att helt litet orda om den senare. Allt gick med konstkraft: 3ne ångmaskiner dirigerade hela spelet för de tre essentiela avdelningarne och omkring 1000 personer arbetade. Flere speglar voro 6 archin höga och ¾- argin eller archin breda (en archin utgör 1 sv. aln och 4 tum). Priset på desse var 1500 Rubel. Man kan även få större. Fhn köpte några smärre piècer till en théeservis. Den omnämde Directeuren vid verket förde oss överallt och jag får själv av detta tillfälle anledning nämna, att man på alla ställen, dit vår nyfikenhet fört oss, visat en utomordentlig attention. Visst hava vederbörande betjäning alltid fått anständiga drickspengar, men de givas aldrig förrän efter slutet av varje besök.
Därifrån begåvo vi oss till Natural Cabinettet, som nu för tiden är kanske, om ej det största, ibland de största i världen. Dels är jag icke kännare, och dels var tiden för kort för att kunna med något allvar betrakta sådane samlingar. En smak- och praktfull ordning imellan alla dessa uppstoppade djur, varibland många människor voro, visade att snille och rikedom förenat sig att befordra denna dyrbara samling. Det så kallade Marmordjurets skelett – detta djur finnes ej mera utan anses hava försvunnit med syndafloden! – är förvånande: jag överdriver ej då jag säger, att detta skelett var en halv gång till så långt som en elefant, och 1/3 del högre. Peter den stores livhusar paraderade även i sitt skinn på ene sidan om en dörr, och på den andra själva innan-redet. Om man vid hudens avtagning ej spännt den, som man gör när man flår rävar, så har denne varit vad man kallar en jätte. En mängd arbeten av Peters egen hand varibland kopparplåtar över alla hans vunna segrar, hans flere (?) i elfenben, och till och med skor och stövlar som han gjort själv, visar att han helgat sin levnad åt practiquen i delar som just ej tillhöra en monark; men troligen har han velat hämna sig på den uppfostran man, i låga avsikter låtit honom få, för att visa vad en men med Snille, kraft och ihärdighet förmår, även då han saknar en vanlig ungdomsbildning.
I den nedra våningen, som syntes vara hans ateljé, fann man uti innersta rummet honom själv, pousserad i vax, sittande i en stor länstol uti en ljusblå broderad Costume. Denna figure, som har ett martialiskt utseende, är ganska stor och skall fullkomligt likna sin avbild. I tvenne små kontor förvarades de kläder han brukat, vilka alldeles icke voro eleganta: en av hans rockar var av grovt blått kläde med stora grova röda uppslag och kupiga förgyllta knappar: - denna dräkt liknade mycket den, våra forna hedervärda kyrkostötar drogo under mässan. I detta rum voro hans familjers och gemålers porträtter, varav Catarina d. 1sta måste intressera var och en, ehuru hon nästan överallt är bortskymd genom Catarina den 2dra, troligen med den senares bifall. Hon satt även här i ett litet rum, målad som jag tyckte i sina vällustigaste dagar, uti vilket ett sällsamt bureau var, som vid minsta tryckning på en fjäder öppnade och tillslöt sig i många förändringar, varunder ett fortepiano lät höra sig. Detta konststycke är gjort i England och har tillhört den förstnämnda Kejsarinnan. Uti ett litet skåp förvarades skrifter, av henne författade, uti religionsämnen! men de skola först efter bestämda år läsas? Vi hunno ej mera, utan foro hem.
Peter den Store. Bild ru.wikipedia.org
Dr. Robsahm skriver:
Fröken Emerence började plötsligt gå till förundran. Under de sista 8tta dygnen hade hon fått två ögontänder i varje käk, och dessutom en framtand. Klistir av svagt camillté med litet salt och brun sirop nyttjades stundom vid någon utebliven dentitions-diarré. Fröken stötte sig dessa dygn på ett låghörn, en blessure å högra benet, som länge bar denna sårnad.