Fredag 21 september 1821
Överstelöjtnant Stjerncreutz skriver:
Erbjöd Bn Palmstierna, genom en billet, att få föra oss till en fäktskola för soldater, men Pappa, Seth och jag foro i stället till honom och förde honom sedan i vårt equipage till densamma, där vi råkade den unga General v Suchtelen, son till Excellensen, vilken hade överinseendet, och vilken visade all möjlig attention. Han tillät genast excercisens början, som fortfor så länge vi voro kvar, ungefär 1 timma, under starka attacker och defenser. Fäktningen var egentligen för kavallerister, ty allt skedde med hugg. Alla voro plastronerade och hade kaskar av ståltråd som, ehuru ganska grov, ofta böjde sig för de våldsamma rapp agresseuren gav, vilket äntligen fägnade Fanjunkaren som är en vän av courage vid alla tillfällen. Dessa fäktare voro cirka 40 till antalet. Så snart de äro fullövade skola de utgå till regtme, varefter nya disciplar inkomma. Deras lärare var fransos -, men deras armar voro ryska -.
General Suchtelen ledsagade oss sedan till ett stall eller manêge – även i en flygel av Michaeloffska palatset. Där sågo vi de skönaste hästar av flere stammar, varibland en, som tillhörde en ung ryss, kostade 16 000 Rubel – en hingst, som var svart till färgen med liten bläs. Vi uppehöll oss länge där och stodo länge nere i banan, som var, i stället för sand, fylld av sågspån, som gjorde att inga moln av damm uppstodo. Detta ämne är, utan tvivel, det bästa till golv i ett ridhus. Vi togo avsked av Gl Suchtelen, av vår goda vän och Minister, som här skilde sig vid oss, och foro förnöjde hem i lagom till middagen, varefter vi infunno oss på Operan där tragedien Fingal speltes.
Ryska språket är, tvärt emot vad jag trodde, skönt både i deklamation och sång. Efterpiecen – Somnambylen – bevisade mig det senare; men en förfärlig långsamhet regerar mellan acterne och imellan dekorationsombytet, och den impationce, som titt och ofta däröver låter sig höra sig, uträttar ingenting. Klockan var över 11 då spectaklet slöts och mycket mera innan vi foro därifrån.