Fredag den 14 september 1821
Överstelöjtnant Stjerncreutz skriver:
Foro vi på förmiddagen till Tauridiska palatset, som Potemkin uppbyggt, och där han ofta gav Catarina lysande fêter. Det bebos nu egenteligen av Enkekejsarinnan Maria, men tidtals bor även den regerande här hos (med) sin svärmor. Detta slott, vars bel étage är på botten, annonserar redan utvändigt både prakt och smak; men huru förvånas man ej vid entrén i den stora tempelsalen? Dess pelare, som skymma ingenting, de oräkneliga marmorfigurer av de största konstskapare, smärre buster som garnera väggarna etc. – en Venus de Medicis, en Cleopatra, Laocoon – alla foster av Canovas warde! utmärkte samlingen. Alla de många elegant möblerade rummen genomvandrade vi: här fanns även en teater, på vilken man likväl ej spelat sedan 10 à 12 år tillbaka. En magnifik tronsal var här även. Tronen, av silver, var till höger och till vänster omgiven av trohetens och Rättrådighetens sinnebilder av marmor.
Genom ett par stora glasdörrar kom man från den stora förstnämnde salen in i ett Orangeri eller liten trädgård med sandade serpenterande gångar, varest en mängd rara träd och blommor funnos. Där utanför inuti en större utan tak med 50 à 60 gamla björkar och andra trädslag, vilken var anlagd på taket av ett hus som bestod av 3ne våningar och hörde till palatset. I detta hus bodde många familjer. Parken, genomskuren av en bred och djup kanal som mitt för huset formerade en liten sjö, varest svanor lågo, var stor, ägde många sorter träd, varibland ekar voro i myckenhet planterade, och hade de bästa sandvägar man någonsin kan bestiga. De stora orangerierne, varav en del voro under reparation, erbjuda druvor, persikor, aprikoser, ananas m.m. i ymnighet: Pisansfrukten lärer dock sällan mogna.
Vi lämnade detta genom favoritskap, tillkomna palats för att besöka Smolna kloster, varest unga flickor av adlig börd uppfostras och vars protectrice enkekejsarinnan är men man skall som vi sedan fingo veta, härtill hava en särskild billet d’entrée som likväl ej är svår att erhålla men då vi även underrättades att, vid slika visiter, dessa flickor skola formera sig i parade, och vi ej äro benägna att genera, så tror jag, att vi övergiva den idén att se den. Klostret har flere förgyllda torn och röjer utvändigt mycken ålder. I stället foro Pappa, Seth, Doktorn och jag på Operan, utan att ta Friherrinnan med oss, som hade i behåll en liten malaise sedan Alexander Nevskij-dagen, varpå man ej kan undra, ehuru att hon ej beklagade sig för tillfället men hon stod i två timmar i kyrkan på det kalla stengolvet, och blev, under återtåget, som jag förr omnämnt, ömsom varm och kall.
Piecen var Romeo och Julie, och gavs på ryska av förträffeliga skådespelare. Deras namn kan jag ej skriva, men Romeo och Julie spelte och sjöngo mycket väl. Hennes confidente var gammal och fet, men ägde ännu en god röst, förenad med konst. Mellan acterne hörde vi den störste violinspelaren Böhm, som exequerade några bitar av Steibelts composition. Han spelar väl och har en märkvärdig båge. Man framropade Romeo och Julie- och vi foro nöjde hem.